Select Page

Åkte utan att säga någonting

Jag tog mitt pick och pack och åkte, nämnde det inte till någon. Nej inte så dramatiskt. Men jag gjorde inte destumera reklam över att ja faktiskt var på resa lite spontant under förra helgen. Ni som följer mig på sociala medier som instagram och snapchat borde dock inte ha missat att jag åkte iväg.

Vi hade pratat lite smått inom familjen om en sådan här resa redan tidigare i år och för inte så länge sen slog vi fast ett datum. Jag och familjen. Jag tog ledigt ett par dagar från jobbet för att kunna åka iväg redan på torsdag morgon för att sedan komma hem lördag eftermiddag.

Vi åkte alltså på en mini semester till Gdansk, Polen. Och jag måste redan här säga att jag är så positivt överraskad! Verkligen. Det här kan vara en av dom mest minnesvärda ”wow” situationerna jag har upplevt.

Jag vet inte vart ifrån dessa ”fördomar” eller ”bilder” har uppenbarat sig. Min syn på polen har alltid varit lite halvfattigt, smutsigt fyllt med negativa och arga människor. Även den här gången skulle jag bli bevisad så fel jag hade.

Visst, som i alla länder finns det rikare områden och de mindre rika medelklassområdena. Nu är jag inte alltför bekant med Polen, så att börja peka ut städer och stadsdelar är inte ett alternativ. Dock kunde man ju verkligen märka bara genom att gå några kvarter hit eller dit vilken skillnad det var. Från fina nybyggda hus, till mindre välbehållna. Från en ren och fräsch gågata, till ett nersmutsat kvarter. Ni förstår.

 

 

 

 

 

 Vi åkte alltså från Åboflygfält torsdag, och landade i Gdansk 1 timme och 10 minuter senare, lokal tid. Redan detta kändes ju verkligen skönt, eftersom jag för det mesta har flugit ner till Cali, LA, och då pratar vi 12 timmar i flyg, i sträck. Följande steg var en ca 40 minuters bussresa in till stan. Lätt, behändigt och framför allt billigt!

Väl inne i stan valde vi direkt att smyga in på ett köpcentrum som låg passligt nära. Eftersom vi inte reste med något större bagage, hade vi heller inga större mängder att gå och släpa på. Vi gick runt en stund och beundrare i skylfönstren, medvetna om att vi inte kommer få hem destumera saker, hur mycket man än hade velat shoppa loss. Vi stannade även för att äta middag här eftersom vi alla vi det här laget hade hunnit bli väldigt energilösa efter allt resande hela dagen.  

 

Vi fortsatte småningom gå mot hotellet som vi hade på några kilometers avstånd. Vi gick längs en gå gata hela vägen, vilken kändes väldigt tryggt när man var väldigt obekant med trafiken. Vi lever ännu bara i Mars vilket betyder att de fortfarande inte riktigt är terrassväder. Längs gågatan fanns det dock massor med mysiga pubar och små barer med uteterrass. Många av dessa hade även värmelampor utspridda och filtar för att göra det mer behagligt. Kan tänka mig att dessa är riktigt mysiga mer in mot våren när även kvällarna och nätterna är varma och ljusa.

Väl framme på hotellet blir vi väldigt väl bemötta, och i det här skedet börjar ju verkligen alla mina fördomar ha släppt redan. Hotellet är superfräscht och jag är verkligen helt ”blown away”. I entrén möts vi av väldigt mörka, men fortfarande stiliga färger på möbler och inredning.

På första våningen finns alltså receptionen, en liten bar samt hotellets restaurang. Möjlighet att så sig ner och softa i en stor mjuk fåtölj finns också. Det finns diverse utplacerade iPads som finns till hotellgästernas förfogande.

Den fräscha glashissen kommer att ta oss upp till sjätte våningen där våra två bokade rum finns placerade nere i slutet av en upplyst lång korridor i ljusbeige färg. Vi har fått rummen precis intill varandra, föräldrarna i ett och barnen i ett. Detta innebär såklart att jag och mina småsyskon ska få ha en riktigt sleepover, bara vi.

 

Dessa två dagar består av massor av mys med familjen, lite shopping familjens tjejer emellan, god mat och den där lyxiga känslan man får när man bor på hotell. Vi hinner även såklart på lite sightseeing, se Gdansk på över 50 meters höjd samt uppleva en helkväll med Mexikanskt tema.

 

Jag kommer absolut att visa er mer bilder i ett annat inlägg. Det kommer även ett inlägg med lite porträttbilder vi hann knäppa. Kommer även dela med mig av mina bästa tips för dig som vill eller har planer att åkta till Polen. Så stay tuned!

TÄVLING

(i samarbete med coolstuff.fi)

 

 

Det har blivit dags!  Vi skall äntligen fira 2000 följare på Instagram samt en blogg som växer med raketfart!  Stort tack till er alla som följer mig och uppskattar det jag gör. Detta vill jag såklart fira med er, eftersom det är tack vare er jag får all min motivation att göra det jag gör och det jag gillar, och får viljan att komma längre hela tiden.

Som tack för all kärlek och support, tänker jag nu dela ut ett presentkort, värt 50€! Tävlingen är alltså i samarbete med coolstuff.fi. Detta är sajt med alla möjliga häftiga prylar till mamma, pappa, honom, henne eller varför inte till dig själv?

Du kan kolla in deras sida HÄR

 

 

TÄVLINGEN

 

Reglerna är enkla, och du behöver endast följa ett par steg.

1. Gilla inlägget på Facebook! (Se nedan)
2. Gilla Facebook-sidan Angelica Sofia Berg (Klicka här!)
3. Kommentera inlägget med att avsluta följande mening ”En pryl jag har hemma som jag aldrig skulle göra mig av med är…” motivera gärna även varför.

Tävlingen avslutas den 31.3 kl. 21.00. Vinnaren kontaktas personligen via Facebook Messenger och presenteras även i ett nytt inlägg måndag den 1 april.

Denna tävling är inte sponsrad, organiserad eller administrerad av Facebook.

 

 

Söndag

Även om söndagen är väldigt tätt intill måndag, älskar jag verkligen söndagar. Ni som följt mig sedan tidigare vet att jag har jobbat på båtarna så gott som hela mitt arbetsliv. Vissa av er vet vad sjömanslivet innebär, vissa inte. Kortfattat, du jobbar alltså ett pass som kan vara 7/7, 8/8, 10/10 och så vidare. Du är alltså ett visst antal dagar ombord, och är då även samma mängd dagar hemma på ledig vecka. Om du är fastanställd.

Jag var aldrig fastanställd, och hade under mina år endast ett fåtal längre arbetskontrakt. Detta innebar att jag ofta var fler dagar ombord, än vad jag var hemma. Eftersom mängden arbete för en vikarie aldrig kunde garanteras eller var regelbundet, behövde du tacka ja till så gott som alla pass du blev erbjuden.

 

”på kvällarna under ledig vecka kunde jag dricka en hel flaska vin utan problem, själv.”

För mig existerade inte veckodagar eller helgdagar. Jag var på jobb, eller så var jag ledig. Även bytesdagarna kunde variera. Detta gjorde att jag ibland inte hade någon aning vilken veckodag vi levde i. Jag kunde leva lördag mitt i veckan, för att sedan känna ”söndagsångest” på en fredag.

Jag kände heller aldrig att jag levde ens lite rutinerat. Jag kunde aldrig ha inplanerat en viss sak som skulle göras återkommande på samma dag, exakt samma klockslag. För jag visste aldrig när jag skulle komma att åka iväg på jobb. I den stunden när jag började min karriär på båtarna var jag justfylld 18 år. I den perioden i livet hörde det även till att man skulle leva lite spontant och oplanerat. Det var liksom kul när det hände grejer lite hela tiden och det var fart på.

Men ju äldre jag blir, känner jag mer och mer längtan efter rutiner och ordning. I dag känner jag inte mera behovet av det där spontana, helt okontrollerade livet. Jag saknar inte att vara hemma en vecka när alla mina vänner lever ett ”normalt” liv. Jag saknar inte att gå och vara totalt utmattad både psykiskt och fysiskt minst 6 månader om året, när du är ombord. Jag saknar inte heller det som, när jag som 18 åring började jobba, lockade. De billiga nikotinprodukterna och spriten.

Efter att jag gick iland hösten 2018 har jag inte bara blivit psykiskt stabil igen.  Jag har blivit nikotinfri och även dragit ner på konsumtionen av alkohol, radikalt. Tidigare rökte jag ca två cigarettaskar i dagen, och på kvällarna under ledig vecka kunde jag dricka en hel flaska vin utan problem, själv. Jag blir illamående bara av att skriva dessa rader.

 

”att hitta ett jobb som passar dig bäst.”

 

Att jobba på kryssningsfartyg är någonting som är väldigt krävande, och det krävs en viss typ av person för att klara av det. Det är ett väldigt hektiskt jobb, och det är inte bara jobbet du skall klara av. Du skall även kunna anpassa dig efter denna väldigt speciella livsstil. När man även börjar jobba som väldigt ung, har man kanske heller inte några speciella framtidsplaner. Och som tidigare skrivet lever man väldigt spontant utan förväntningar.

Det är även upp till var och en som person, att hitta ett jobb som passar dig bäst. Det är väldigt många faktorer som spelar roll när man skall välja sin karriär och vad man vill jobba med.  När jag märkte att jag började tvivla på min arbetslivssituation, kände jag att jag behövde göra någonting åt saken. Det var inget lätt beslut, och det var aldrig en självklarhet att jag verkligen skulle sluta. Vad jag behövde göra var att skriva en lista. Här började jag analysera i diverse aspekter kring min situation.

Vad vill jag? Hur trivs jag? Hur mår jag? Känns det bra att åka till jobbet? Trivs jag på jobbet? Lön? Framtid? Karriär? Studier? Familj? Kärleken? Orkar jag? Hur mår jag? Psykiskohälsa? Utmattad? Trött? Gynnar det här jobbet mig? Vad får jag ut av mitt arbete? Hur utvecklas jag? Kan jag göra någonting bättre?

Dom frågorna, och minst tusen frågor till ställde jag mig själv. Ni förstår, många var verkligen inte lätta att svara på. Jag skapade en lista med positivt, och negativt. När jag märkte att det lades mer och mera vikt på den negativa sidan, insåg jag att det här jobbet kanske inte var det ultimata för mig, just nu.

 

Det har inte varit lätt. Och i början var det väldigt svårt för mig att släppa taget till hundra procent. Och även idag kan jag känna att jag inte riktigt kan släppa taget om mitt förra jobb. Jag vikarierar fortfarande ibland, och ställer upp något veckoslut nu och då. Jag försöker dock hela tiden intala mig själv att jag behöver inte göra det, om jag inte vill. Men eftersom det någonstans där bak är så pass inpräntat att jag måste åka på jobb för att klara mig ekonomiskt. Jag har inte riktigt förstått att jag nu får lön, även om jag är iland.

 

”vänner för livet.”

 

Någonstans på vägen kommer ändå livet att forma sig, och det är då du ställs framför beslut som du måste överväga, vad passar mig? Jag måste inflika att jag aldrig ångrar att jag jobbade på båtarna, och jag säger heller inte, att jag aldrig kommer gå tillbaka. Det är någonting som tiden får visa. Även i skrivande stund finns det absolut några saker jag kan sakna med mitt förra jobb, och det är absolut mina kolleger. Jag har verkligen haft chansen att få träffa så otroligt många fina personer och fått massor med nya vänner på vägen. Några jag även hoppas kan vara vänner för livet.

 

 

Det var under den sena söndagsfrukosten idag, som jag satt och fundera på detta. Jag satt och såg på Robin och tänkte för mig själv. Jag borde verkligen vara tacksam för att jag får vakna varje morgon bredvid honom. Vilket jag också är! Att jag får njuta av dom här underbara söndagsmorgnarna, om och om igen. Att varje kväll kunna dela med oss, och prata om hur dagen har varit. Sådant som man bara kunde drömma om tidigare.

Det är viktigt att komma ihåg att ett jobb är fortfarande bara ett jobb. Även i dagens läge om vi människor verkligen utsätts för väldigt hård press när det kommer till jobb. Men bristen på jobb och arbetsplatser är absolut inte så hög att någon skall behöva gå till ett jobb man inte trivs med, eller som får en att må dåligt. Alla har möjligheten att hitta ett jobb som passar en som person, och ens livssituation.

 

Så här inledde vi vår söndag idag, så som alla andra söndagar. Så mysigt ♡

Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (2/2)

För att kunna förstå detta inlägg rekommenderar jag dig att läsa förra inlägget. Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (1/2)

 

Jag vill börja med att tacka alla för omtanken och er fina respons från förra inlägget jag skrev. Blir verkligen så tagen och berörd av vartenda ord ni skriver. Finns nog ingenting finare än när människor stöttar och lyfter upp varandra under tuffa tider. Kärlek till varenda en av er.

I mitt förra inlägg skrev jag alltså om hur vi fick avbryta en hel dag i backen som vi så länge hade väntat på. Detta på grund av en väldigt obehaglig olycka.  Men vad var det egentligen som hände?

Vi har hunnit skida knappa 20 minuter efter att vi anlänt till Vihti Ski Center. När vi åker upp med liften känner jag att jag måste justera mina skidor eftersom dom inte kändes bra. När vi väl kommer upp i backen stiger jag åt sidan för att göra detta. Det är i samma stund som det svartnar för mig och jag kan knapp komma ihåg någonting av hela händelsen. Jag har dock blivit berättad i efterhand vad som hände, och skriver detta baserat på det samt svaga minnesbilder.

 

”att det finns människor som gör så här gör mig så otroligt ledsen & besviken.”

 

En pappa med sin son åker bakom oss. Den lilla pojken förstår inte att han måste gå av liften, och pappan håller då fortfarande i liften. När dom kommer upp i backen, fortsätter pappan hålla i liften, samtidigt som han skidar ner till vänster om mig. Av någon orsak fastnar han i liften. Till sist är denna lift utdragen till max och pappan släpper taget, och när han väl släpper den är jag på väldigt opassligt, om inte det mest opassande stället. Då slår liften tillbaka med en obeskrivlig kraft.

Den träffar mig inte i benet, inte i magen, utan rätt i huvudet. Detta leder i mitt fall till medvetslöshet och hjärnskakning. Hela förloppet, tankar och känslor ur min synvinkel just där och just då, kan ni läsa i mitt förra inlägg : Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (1/2)

 

 

 

 

hjärkskaning, bula, skidolycka

 

 

 

 

 

Jag är väldigt imponerad över pappans agerande i situationen. Han stannade kvar tills räddningspersonalen kom till olycksplatsen, han hjälpte till och bad flertal gånger om ursäkt. Han hade även givit Robin sitt visitkort och bad oss att kontakta honom snarast.

Tidigare i veckan läste jag ett inlägg om en annan skidolycka som hade inträffat. Det var en familj som hade varit i skidbacken. En yngre pojke hade åkt ner för backen där en kvinna hade gått med sin hund fritt i ett flexikoppel, mitt i backen. Kvinnan på en sida, hunden på en annan. Vad som då händer är att denna stackars pojke åker rätt in i kopplet, som dessutom var i ögonhöjd på pojken. I inlägget skrivs det då att kvinnan i fråga, lyfter upp hunden och går därifrån. Pojken hade skadats, hur allvarligt vet jag inte.

Alltså förlåt mig men att det finns människor som gör så här gör mig så otroligt ledsen och besviken. Jag är verkligen så glad att i vårt fall stannade de involverade kvar och agerade verkligen superprofessionellt och bra. Vi tackade pappan så gott vi hann och kunde på plats, och jag har även kontaktat honom i efterhand och tackat för hans agerande. Tummen upp för att sådana här människor fortfarande existerar och gör världen till en lite bättre plats.

Jag känner absolut inget hat eller ilska gentemot pappan eller sonen. Olyckor händer och tyvärr råkade jag vara på fel ställe, vid fel tidpunkt. Jag måste även inflika att jag väldigt amatörmässigt även skidade utan hjälm. När vi tänker efteråt har vi konstaterat att om jag hade haft hjälm, hade jag kanske undvikit skadan helt och hållet, och kanske till och med kunnat stiga upp och fortsatt skida.

  

 

” Vi måste lära oss att uppskatta det vi har, när vi väl har det och inte bara när vi är på väg att förlora det.”

 

 

 

 

Efteråt har jag även kommit fram till att jag bör vara glad för att jag kom undan med så pass lindriga skador som jag gjorde. Jag fick visserligen hjärnskakning, och en enorm bula i pannan, följt av lite missfärgningar. Men fortfarande inga permanenta skador. Liften hade kunnat träffa mig i ögonen vilket kunde ha lätt till blindhet, i käken och smällt käkbenet ur led, eller i värsta fall träffat mig i bakhuvudet eller tinningen. Tankar kring hur detta kunde ha slutat gör mig rädd och nästan gråtfärdig.

Det är stunder som dessa som man verkligen stannar upp och tänker till. Samma sekund jag upplevde känslan och oron om att jag inte kommer upp härifrån är obeskrivlig. Stunden jag var osäker på om jag var levande eller död var det enda jag såg en timelaps och tillbakablickar över vad jag har åstadkommit och upplevt.

 

Jag tycker det är så synd att människan tar det mesta för givet. Ska man verkligen behöva vara med om något så hemskt som en ”nära döden upplevelse”, före du kan lära dig att vara tacksam, och uppskatta det minsta lilla i livet? Jag var så otroligt rädd att allting jag har byggt upp under mina 24 år, allt jag har gjort och åstadkommit för att bli den människan jag är idag, skulle tas bort från mig på bara några sekunder. Jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv.

 

Men som sagt, jag kom under med ”bara” hjärnskakning och en ordentlig bula i pannan. Jag hade kunnat mista allting just där och just då. Så från och med den dagen, lärde jag mig igen någonting nytt. Vi måste lära oss att uppskatta det vi har, när vi väl har det och inte bara när vi är på väg att förlora det. Väldigt djupt, men även så sant. Jag själv är, eller har varit, en person som har väldigt svårt att uppskatta saker och vara tacksam. Det är en av dom sämsta dåliga egenskaperna jag har. Men om det var detta som krävdes för att jag skall lära mig detta, så är det väl värt det.

 

 

Sprid kärlek och ta hand om varandra ♡

Trodde jag aldrig mer skulle stiga upp (1/2)

Vet inte riktigt hur jag skall börjar. Jag känner enormt många känslor just nu. Allt från glädje till rädsla, tacksamhet och panik. Låt mig ta det hela från början.

I ett av mina tidigare inlägg skrev jag om vårt vändagsfirande med familjen. En hel dag i skidbacken och övernattning i en stuga på området. Detta veckoslut väckte iver i så gott som hela familjen, och snabbt skulle vi börja jaga skidutrustning, eftersom detta absolut inte skulle bli vår sista skidutflykt.

 

”Lördagen den 23 februari, äntligen.”

 

Både jag och Robin kunde knappt vänta tills vi skulle hitta en alldeles egen skidutrustning åt mig, så att vi kunde åka iväg och skida igen. Efter bara två dagars letande, ägde jag ett par slalomskidor. Nu var det bara att leta diverse tillbehör för att göra hela skidutrustningen komplett.

Lördagen den 23 februari, äntligen. Två unga vuxna människor, med en iver lik som två barn på julafton. Vi hade inplanerat en hel dag i backen, bara vi två. Det var tidig väckning och vi inledde dagen med en rejäl frukost. Vi hade sett fram emot den här dagen hela veckan. All utrustning hade vi ställt fram kvällen innan så vi skulle spara tid på morgonen. Snart hade vi packat allting in i bilen och vi åkte nöjda och glada iväg mot Vichtis. Vid detta tillfället helt omedvetna om vad som hända skall.

Vi kommer fram till Ski Resorten och möts av en parkeringsplats med ett hav av bilar. Backarna är fulla med människor. Man kan verkligen se att de är sportlovsvecka. Snabbt får vi ut vår rustning ur bilen och är klara för att ladda våra hiss kort. Vi båda var verkligen ivriga att bara komma upp i backen. Det är väldigt lång kö, men det löper på snabbt.

 

Eftersom jag själv har jobbat länge inom kundservice kan det verkligen vara väldigt känslig när det kommer till, hur man blir behandlad som kund. I kassan sitter en äldre dam som endera har en riktigt dålig dag, eller som bara har valt fel bransch. Tänker inte gå destumera in på detaljer.

Vi betalar och går där i från. Detta får dock mig och koka enormt mycket. I vanliga fall skulle en människa bara släppa det som hänt, och gå vidare. Men bir jag illa behandlad som kund brukar jag allt som oftast även göra personen i fråga väl medveten om saken. För att jag nu skall få lugn och ro känner jag att jag behöver gå och redan upp det som nyss hände med damen i kassan.

Sagt och gjort, jag samlar mig och går fram till personen i fråga för och berätta hur jag tycker och tänkte. Fortfarande lugnt och sakligt förklarar jag vad jag tyckte var fel, och hon värkar förstå mig. I jämförelse med vad som sen ska hända, är det här en riktigt strunt sak.

Jag lugnar ner mig och sopar det som hände under mattan. Jag har ju trots allt konfronterat damen, och hon bad om ursäkt för sitt beteende. Nu kan jag fortsätta och fokusera på det vi hade kommit hit för. Åka slalom och ha roligt, jag och Robin. Snabbt är vi igång och vi tar liften upp. Vi åker i lugn takt ner för att jag skall få känna efter hur min nya utrustning känns. Vi hinner ta liften upp en andra gång. Vi har åkt i ungefär 20 minuter.

 

”Jag tror mitt huvud skall explodera i tusen bitar. Är ja ens i liv? Lever jag? Jag känner hur det värker i hela kroppen. Varför kan jag inte röra mig? Jag vill stiga upp, men varför går det inte? Jag fryser. Jag rör på mig, men inte av egna krafter. Folk pratar med mig, folk försöker få kontakt med mig. Allt ljud är så dovt, jag kan inte höra ett ord tydlig vad dom säger. Jag vill så gärna få någonting sagt, men jag får inte ut ett ord. Jag vet inte vad jag skall säga, men o andra sidan, kan jag inte heller prata.”

slalomolycka, sjukhus, nära döden,
slalomolycka, sjukhus, nära döden,

”Jag kan inte komma ihåg hela händelsen, men en del av den. Jag har blivit berättad i efterhand vad som hände.”

 

 

 

För mig är händelseförloppet väldigt suddig. Jag kan inte komma ihåg hela händelsen, men en del av den. Jag har blivit berättad i efterhand vad som hände. Vi kommer alltså upp en andra gång i liften. Jag säger åt Robin att jag behöver justera på mina skidor. Vi kommer överens om att vi stannar och fixar detta, bara vi kommer upp i backen.

 

Jag faller ihop på marken, medvetslös. Det händer så mycket på en gång. Det som känns som fem minuter, motsvarar en timme. Jag har landat med ansiktet i snön. Människor stannar för att hjälpa, såväl personal som andra åkaren. Dom vänder mig på rygg, kollar att jag andas och söker efter puls.  Dom märker att jag andas, och även jag själv märker att jag andas. Dom ber mig öppna ögonen. Men jag förstår inte. Jag öppnar ögonen och ser bara ljus, är det så här det ska vara? Jag ifrågasätter fortfarande situationen, och tänker det värsta. Kanske bara bäst att sätta ögonen fast, det kändes bäst så.

 

”Jag är trött, jag vill bara sova. Varför får jag inte bara stänga ögonen. Det starka ljuset gör så att det svider i mina ögon. Jag har fortfarande svår att skilja på dröm och verklighet. Samtidigt som jag känner en enorm smärta i hela kroppen, känner jag mig helt förlamad. Jag har inga krafter alls.”

 

Räddningspersonalen är på väg. Under tiden för personal ner mig från toppen av backen, ner till parkeringen. Ambulansen har inte ännu kommit. Vi får vänta en stund. Fortfarande känner jag min trött och helt iskall. Jag kan inte riktigt tänka klart och har svårt att förstå vad det var som hade hänt. Robin håller om mig, han pratar med sin lugna röst, och bara kramar om mig. Han ställer frågor, men jag är för utmattad för att få fram svar. Han kramar mig ännu hårdare.

 

Snart är ambulansen på plats. Dom genomgår en allmän kontroll och berättar kort efter att jag måste till sjukhus. På vägen till sjukhuset känns det lite bättre. Robin finns där hela tiden. Vid det här laget har jag ingen aning om vad klockan är, eller ens ett hum om någon tidsperiod.

Solen börjar sakta komma fram. Jag kommer ihåg hur vi pratade med Robin tidigare om att vi hade hoppats på soligt och fint väder. När vi kom till backen var det halvmulet, men nu började solen skina. Jag hade ångest, jag var ledsen. Jag kände att vad som än hade hänt, hade jag svikit Robin och förstört hans dag. Jag kände mig som en börda och bara till besvär.

”under samtalen gråter jag, mest på grund av all smärta jag känner. Men även på grund av alla andra tankar som snurrar i huvudet. Tankar om hur otroligt illa allt hade kunnat sluta.”

 

Vi kommer in till sjukhuset. Folk stirrar på mig. Så där som när folk försöker titta lite diskret men totalt misslyckas, och det verkligen märks att folk glor på en. Det värkte i hela mitt huvud, mest i pannan. Jag var ju fullt medveten om att jag hade fått någon typ av kosmetisk skada. Vid det här laget hade jag inte sett mig i spegeln, och valde att heller inte göra det.

Personalen säger att jag kommer måsta stanna kvar, men tyvärr får inga anhöriga stanna. Vi ser på varandra, och jag ser rädslan i Robins ögon. Skall han måsta åka hem och vara ovetande om vad som händer? Jag kramar om honom, och bara några sekunder senare säger vi hejdå.

Väl inne på sjukhuset får jag ett rum och en säng. Ingenting annat. Med mig har jag två sjuksköterskor som övervakar mig. Jag lägger mig i sängen, fortfarande med alla ytterkläder på. Jag är fortfarande helt skakig och fryser.

Dom tar några tester på mig och säger att jag nu skall vila. Äntlige ska jag få sova. Det tar inte länge så har jag en läkare hos mig. Läkaren frågar hur jag mår och gör diverse tester på mig. Jag får medicin och hon ber mig fortsätta vila.

Före jag somnar ringer jag hem. Jag ringer till pappa och berättar om händelsen, under samtalen gråter jag, mest på grund av all smärta jag känner. Men även på grund av alla andra tankar som snurrar i huvudet. Tankar om hur otroligt illa allt hade kunnat sluta.

 

Redan samma kväll får jag åka hem. Jag är fortfarande i ett visst chocktillstånd och har otroligt ont i hela kroppen. Väl hemma samma kväll, helt utmattad efter allting, somnar jag i armarna på Robin.

 

 

 Jag kommer att avrunda inlägget här för att det inte skall bli för långt. I nästa inlägg kommer jag berätta mera om vad som har hänt, och hur jag tänker kring händelsen. Kan informera att jag i dagsläget är relativt okej efter olyckan, och återhämtar mig med god fart.