Select Page

Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (2/2)

För att kunna förstå detta inlägg rekommenderar jag dig att läsa förra inlägget. Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (1/2)

 

Jag vill börja med att tacka alla för omtanken och er fina respons från förra inlägget jag skrev. Blir verkligen så tagen och berörd av vartenda ord ni skriver. Finns nog ingenting finare än när människor stöttar och lyfter upp varandra under tuffa tider. Kärlek till varenda en av er.

I mitt förra inlägg skrev jag alltså om hur vi fick avbryta en hel dag i backen som vi så länge hade väntat på. Detta på grund av en väldigt obehaglig olycka.  Men vad var det egentligen som hände?

Vi har hunnit skida knappa 20 minuter efter att vi anlänt till Vihti Ski Center. När vi åker upp med liften känner jag att jag måste justera mina skidor eftersom dom inte kändes bra. När vi väl kommer upp i backen stiger jag åt sidan för att göra detta. Det är i samma stund som det svartnar för mig och jag kan knapp komma ihåg någonting av hela händelsen. Jag har dock blivit berättad i efterhand vad som hände, och skriver detta baserat på det samt svaga minnesbilder.

 

”att det finns människor som gör så här gör mig så otroligt ledsen & besviken.”

 

En pappa med sin son åker bakom oss. Den lilla pojken förstår inte att han måste gå av liften, och pappan håller då fortfarande i liften. När dom kommer upp i backen, fortsätter pappan hålla i liften, samtidigt som han skidar ner till vänster om mig. Av någon orsak fastnar han i liften. Till sist är denna lift utdragen till max och pappan släpper taget, och när han väl släpper den är jag på väldigt opassligt, om inte det mest opassande stället. Då slår liften tillbaka med en obeskrivlig kraft.

Den träffar mig inte i benet, inte i magen, utan rätt i huvudet. Detta leder i mitt fall till medvetslöshet och hjärnskakning. Hela förloppet, tankar och känslor ur min synvinkel just där och just då, kan ni läsa i mitt förra inlägg : Trodde jag aldrig mera skulle stiga upp (1/2)

 

 

 

 

hjärkskaning, bula, skidolycka

 

 

 

 

 

Jag är väldigt imponerad över pappans agerande i situationen. Han stannade kvar tills räddningspersonalen kom till olycksplatsen, han hjälpte till och bad flertal gånger om ursäkt. Han hade även givit Robin sitt visitkort och bad oss att kontakta honom snarast.

Tidigare i veckan läste jag ett inlägg om en annan skidolycka som hade inträffat. Det var en familj som hade varit i skidbacken. En yngre pojke hade åkt ner för backen där en kvinna hade gått med sin hund fritt i ett flexikoppel, mitt i backen. Kvinnan på en sida, hunden på en annan. Vad som då händer är att denna stackars pojke åker rätt in i kopplet, som dessutom var i ögonhöjd på pojken. I inlägget skrivs det då att kvinnan i fråga, lyfter upp hunden och går därifrån. Pojken hade skadats, hur allvarligt vet jag inte.

Alltså förlåt mig men att det finns människor som gör så här gör mig så otroligt ledsen och besviken. Jag är verkligen så glad att i vårt fall stannade de involverade kvar och agerade verkligen superprofessionellt och bra. Vi tackade pappan så gott vi hann och kunde på plats, och jag har även kontaktat honom i efterhand och tackat för hans agerande. Tummen upp för att sådana här människor fortfarande existerar och gör världen till en lite bättre plats.

Jag känner absolut inget hat eller ilska gentemot pappan eller sonen. Olyckor händer och tyvärr råkade jag vara på fel ställe, vid fel tidpunkt. Jag måste även inflika att jag väldigt amatörmässigt även skidade utan hjälm. När vi tänker efteråt har vi konstaterat att om jag hade haft hjälm, hade jag kanske undvikit skadan helt och hållet, och kanske till och med kunnat stiga upp och fortsatt skida.

  

 

” Vi måste lära oss att uppskatta det vi har, när vi väl har det och inte bara när vi är på väg att förlora det.”

 

 

 

 

Efteråt har jag även kommit fram till att jag bör vara glad för att jag kom undan med så pass lindriga skador som jag gjorde. Jag fick visserligen hjärnskakning, och en enorm bula i pannan, följt av lite missfärgningar. Men fortfarande inga permanenta skador. Liften hade kunnat träffa mig i ögonen vilket kunde ha lätt till blindhet, i käken och smällt käkbenet ur led, eller i värsta fall träffat mig i bakhuvudet eller tinningen. Tankar kring hur detta kunde ha slutat gör mig rädd och nästan gråtfärdig.

Det är stunder som dessa som man verkligen stannar upp och tänker till. Samma sekund jag upplevde känslan och oron om att jag inte kommer upp härifrån är obeskrivlig. Stunden jag var osäker på om jag var levande eller död var det enda jag såg en timelaps och tillbakablickar över vad jag har åstadkommit och upplevt.

 

Jag tycker det är så synd att människan tar det mesta för givet. Ska man verkligen behöva vara med om något så hemskt som en ”nära döden upplevelse”, före du kan lära dig att vara tacksam, och uppskatta det minsta lilla i livet? Jag var så otroligt rädd att allting jag har byggt upp under mina 24 år, allt jag har gjort och åstadkommit för att bli den människan jag är idag, skulle tas bort från mig på bara några sekunder. Jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv.

 

Men som sagt, jag kom under med ”bara” hjärnskakning och en ordentlig bula i pannan. Jag hade kunnat mista allting just där och just då. Så från och med den dagen, lärde jag mig igen någonting nytt. Vi måste lära oss att uppskatta det vi har, när vi väl har det och inte bara när vi är på väg att förlora det. Väldigt djupt, men även så sant. Jag själv är, eller har varit, en person som har väldigt svårt att uppskatta saker och vara tacksam. Det är en av dom sämsta dåliga egenskaperna jag har. Men om det var detta som krävdes för att jag skall lära mig detta, så är det väl värt det.

 

 

Sprid kärlek och ta hand om varandra ♡