Vet inte riktigt hur jag skall börjar. Jag känner enormt många känslor just nu. Allt från glädje till rädsla, tacksamhet och panik. Låt mig ta det hela från början.

I ett av mina tidigare inlägg skrev jag om vårt vändagsfirande med familjen. En hel dag i skidbacken och övernattning i en stuga på området. Detta veckoslut väckte iver i så gott som hela familjen, och snabbt skulle vi börja jaga skidutrustning, eftersom detta absolut inte skulle bli vår sista skidutflykt.

 

”Lördagen den 23 februari, äntligen.”

 

Både jag och Robin kunde knappt vänta tills vi skulle hitta en alldeles egen skidutrustning åt mig, så att vi kunde åka iväg och skida igen. Efter bara två dagars letande, ägde jag ett par slalomskidor. Nu var det bara att leta diverse tillbehör för att göra hela skidutrustningen komplett.

Lördagen den 23 februari, äntligen. Två unga vuxna människor, med en iver lik som två barn på julafton. Vi hade inplanerat en hel dag i backen, bara vi två. Det var tidig väckning och vi inledde dagen med en rejäl frukost. Vi hade sett fram emot den här dagen hela veckan. All utrustning hade vi ställt fram kvällen innan så vi skulle spara tid på morgonen. Snart hade vi packat allting in i bilen och vi åkte nöjda och glada iväg mot Vichtis. Vid detta tillfället helt omedvetna om vad som hända skall.

Vi kommer fram till Ski Resorten och möts av en parkeringsplats med ett hav av bilar. Backarna är fulla med människor. Man kan verkligen se att de är sportlovsvecka. Snabbt får vi ut vår rustning ur bilen och är klara för att ladda våra hiss kort. Vi båda var verkligen ivriga att bara komma upp i backen. Det är väldigt lång kö, men det löper på snabbt.

 

Eftersom jag själv har jobbat länge inom kundservice kan det verkligen vara väldigt känslig när det kommer till, hur man blir behandlad som kund. I kassan sitter en äldre dam som endera har en riktigt dålig dag, eller som bara har valt fel bransch. Tänker inte gå destumera in på detaljer.

Vi betalar och går där i från. Detta får dock mig och koka enormt mycket. I vanliga fall skulle en människa bara släppa det som hänt, och gå vidare. Men bir jag illa behandlad som kund brukar jag allt som oftast även göra personen i fråga väl medveten om saken. För att jag nu skall få lugn och ro känner jag att jag behöver gå och redan upp det som nyss hände med damen i kassan.

Sagt och gjort, jag samlar mig och går fram till personen i fråga för och berätta hur jag tycker och tänkte. Fortfarande lugnt och sakligt förklarar jag vad jag tyckte var fel, och hon värkar förstå mig. I jämförelse med vad som sen ska hända, är det här en riktigt strunt sak.

Jag lugnar ner mig och sopar det som hände under mattan. Jag har ju trots allt konfronterat damen, och hon bad om ursäkt för sitt beteende. Nu kan jag fortsätta och fokusera på det vi hade kommit hit för. Åka slalom och ha roligt, jag och Robin. Snabbt är vi igång och vi tar liften upp. Vi åker i lugn takt ner för att jag skall få känna efter hur min nya utrustning känns. Vi hinner ta liften upp en andra gång. Vi har åkt i ungefär 20 minuter.

 

”Jag tror mitt huvud skall explodera i tusen bitar. Är ja ens i liv? Lever jag? Jag känner hur det värker i hela kroppen. Varför kan jag inte röra mig? Jag vill stiga upp, men varför går det inte? Jag fryser. Jag rör på mig, men inte av egna krafter. Folk pratar med mig, folk försöker få kontakt med mig. Allt ljud är så dovt, jag kan inte höra ett ord tydlig vad dom säger. Jag vill så gärna få någonting sagt, men jag får inte ut ett ord. Jag vet inte vad jag skall säga, men o andra sidan, kan jag inte heller prata.”

slalomolycka, sjukhus, nära döden,
slalomolycka, sjukhus, nära döden,

”Jag kan inte komma ihåg hela händelsen, men en del av den. Jag har blivit berättad i efterhand vad som hände.”

 

 

 

För mig är händelseförloppet väldigt suddig. Jag kan inte komma ihåg hela händelsen, men en del av den. Jag har blivit berättad i efterhand vad som hände. Vi kommer alltså upp en andra gång i liften. Jag säger åt Robin att jag behöver justera på mina skidor. Vi kommer överens om att vi stannar och fixar detta, bara vi kommer upp i backen.

 

Jag faller ihop på marken, medvetslös. Det händer så mycket på en gång. Det som känns som fem minuter, motsvarar en timme. Jag har landat med ansiktet i snön. Människor stannar för att hjälpa, såväl personal som andra åkaren. Dom vänder mig på rygg, kollar att jag andas och söker efter puls.  Dom märker att jag andas, och även jag själv märker att jag andas. Dom ber mig öppna ögonen. Men jag förstår inte. Jag öppnar ögonen och ser bara ljus, är det så här det ska vara? Jag ifrågasätter fortfarande situationen, och tänker det värsta. Kanske bara bäst att sätta ögonen fast, det kändes bäst så.

 

”Jag är trött, jag vill bara sova. Varför får jag inte bara stänga ögonen. Det starka ljuset gör så att det svider i mina ögon. Jag har fortfarande svår att skilja på dröm och verklighet. Samtidigt som jag känner en enorm smärta i hela kroppen, känner jag mig helt förlamad. Jag har inga krafter alls.”

 

Räddningspersonalen är på väg. Under tiden för personal ner mig från toppen av backen, ner till parkeringen. Ambulansen har inte ännu kommit. Vi får vänta en stund. Fortfarande känner jag min trött och helt iskall. Jag kan inte riktigt tänka klart och har svårt att förstå vad det var som hade hänt. Robin håller om mig, han pratar med sin lugna röst, och bara kramar om mig. Han ställer frågor, men jag är för utmattad för att få fram svar. Han kramar mig ännu hårdare.

 

Snart är ambulansen på plats. Dom genomgår en allmän kontroll och berättar kort efter att jag måste till sjukhus. På vägen till sjukhuset känns det lite bättre. Robin finns där hela tiden. Vid det här laget har jag ingen aning om vad klockan är, eller ens ett hum om någon tidsperiod.

Solen börjar sakta komma fram. Jag kommer ihåg hur vi pratade med Robin tidigare om att vi hade hoppats på soligt och fint väder. När vi kom till backen var det halvmulet, men nu började solen skina. Jag hade ångest, jag var ledsen. Jag kände att vad som än hade hänt, hade jag svikit Robin och förstört hans dag. Jag kände mig som en börda och bara till besvär.

”under samtalen gråter jag, mest på grund av all smärta jag känner. Men även på grund av alla andra tankar som snurrar i huvudet. Tankar om hur otroligt illa allt hade kunnat sluta.”

 

Vi kommer in till sjukhuset. Folk stirrar på mig. Så där som när folk försöker titta lite diskret men totalt misslyckas, och det verkligen märks att folk glor på en. Det värkte i hela mitt huvud, mest i pannan. Jag var ju fullt medveten om att jag hade fått någon typ av kosmetisk skada. Vid det här laget hade jag inte sett mig i spegeln, och valde att heller inte göra det.

Personalen säger att jag kommer måsta stanna kvar, men tyvärr får inga anhöriga stanna. Vi ser på varandra, och jag ser rädslan i Robins ögon. Skall han måsta åka hem och vara ovetande om vad som händer? Jag kramar om honom, och bara några sekunder senare säger vi hejdå.

Väl inne på sjukhuset får jag ett rum och en säng. Ingenting annat. Med mig har jag två sjuksköterskor som övervakar mig. Jag lägger mig i sängen, fortfarande med alla ytterkläder på. Jag är fortfarande helt skakig och fryser.

Dom tar några tester på mig och säger att jag nu skall vila. Äntlige ska jag få sova. Det tar inte länge så har jag en läkare hos mig. Läkaren frågar hur jag mår och gör diverse tester på mig. Jag får medicin och hon ber mig fortsätta vila.

Före jag somnar ringer jag hem. Jag ringer till pappa och berättar om händelsen, under samtalen gråter jag, mest på grund av all smärta jag känner. Men även på grund av alla andra tankar som snurrar i huvudet. Tankar om hur otroligt illa allt hade kunnat sluta.

 

Redan samma kväll får jag åka hem. Jag är fortfarande i ett visst chocktillstånd och har otroligt ont i hela kroppen. Väl hemma samma kväll, helt utmattad efter allting, somnar jag i armarna på Robin.

 

 

 Jag kommer att avrunda inlägget här för att det inte skall bli för långt. I nästa inlägg kommer jag berätta mera om vad som har hänt, och hur jag tänker kring händelsen. Kan informera att jag i dagsläget är relativt okej efter olyckan, och återhämtar mig med god fart.