Det känns som att detta är ett växande ämne som är väldigt på tapeten. Jag blir så innerligt glad och stolt att se, läsa och höra när folk delar med sig av sina historier och erfarenheter när det kommer till detta ämnet. Vi är alla olika, och det finns även dom som väljer att inte dela med sig, vilket jag med all respekt accepterar. Som sagt, vi är olika, och vi bearbetar saker och ting på väldigt olika sätt.

Jag själv har inte berättat min historia för någon annan än mina närmaste. Dels för att detta, åtminstone har varit, ett väldigt tabubelagt ämne att prata om, och du blir väldigt lätt misstolkad. Men jag känner ändå att om jag får skriva om detta kommer det att kännas ännu bättre. Jag vill även att andra som går igenom samma saker skall känna att man inte ensam, absolut inte. Och att vara medveten om att någon annan går igenom samma saker, kan göra så att det känns lite lättare.

Pratar du högt om psykisk ohälsa, händer det lätt att folk missförstår och anser dig som en väldigt mentalt ostabil person som inte är frisk. Detta var även min personliga åsikt, tills jag själv drabbades, och min synvinkel gentemot ämnet förändrades totalt.

Folk tar lätt avstånd från personer som lider av psykisk ohälsa. Jag tror dom känner att dom helt enkelt inte riktigt vet var dom har dig. En person som lider av psykisk ohälsa kan vara väldigt sårbar och skör, vilket också gör att många väljer att hellre ta avstånd istället för att känna sig påträngande, även om dom bara menar gott och vill hjälpa.

Dom gör alltså detta med all respekt. Detta kan återigen en diagnostiserad person ha svårt att hantera, eftersom man lätt anklagar sig själv för att personer tar avstånd. Vad är det för fel på mig? Varför vill dom inte umgås? När det kanske egentligen handlar om är att människor eventuellt känner sig väldigt okunniga inom ämnet, och tänker att eftersom dem inte är professionella, är dom förbjudna eller inte har tillräcklig kunskap att hjälpa dig. Och dom är rädda att göra mera skada än nytta.

 

 

 

”jag träffade en läkare och samma dag var jag för första gången i mitt liv till en psykolog”

 

Stress är ett ord som väcker många känslor hos mig. Jag har många gånger försökt att sopa relaterade diskussioner kring ämnet direkt under mattan för att undvika obekväma situationer.

För mig tog stressen över en så stor del av mitt liv, att jag till slut sprang in i den berömda väggen. Det var efter min första stora panikattack sommaren 2018 som jag insåg att jag behöver professionell hjälp innan jag tappar kontrollen över situationen. Jag träffade en läkare och samma dag var jag för första gången i mitt liv till en psykolog. Det gick verkligen undan.

Man skall aldrig säga aldrig är ett uttryck jag har ändrat ställning till totalt efter det som hände. För mig fanns det aldrig på kartan att jag skulle behöva träffa en läkare på grund av mitt psykiska mående. För mig var det bara psykiskt ostabila och mentalt sjuka människor som besökte psykologer. Ack så fel jag hade. För mig var det bara att inse fakta, min livssituation behövde förändras och nu måste jag visa utåt att jag också bara är människa.

 

Det hände mycket saker i mitt liv just då under den perioden som jag fick det svart på vitt att jag lider av paniksyndromen, paroxysmal ångest. Det var inte bara en specifik sak som satte igång denna process. Det drogs igång av diverse olika faktorer. Även händelser som är personliga inom familj och släkt var en stor orsak till att jag blev sjuk. Jag väljer här att inte hänga ut någon, med all respekt.

 

 

”Jobb, Ekonomi & Studier”

 

 

Jobb, jag började jobba på kryssningsfartyg som vikarie år 2012. Då var jag 18 år gammal, och hade ingen aning om hur min framtid kommer att se ut. Dessa kryssningsfartyg skulle komma att bli min arbetsplats och andra hem för de kommande 7 åren, det var meningen att jag skulle jobba där en sommar. Som vikarie jobbar du när rederiet behöver din arbetskraft, inte när du vill. Det betyder att du konstant skall vara redo att åka iväg på jobb. Du vet inte när dom kommer att ringa, och du vet inte hur långt eller kort arbetspass som väntar. Detta betyder att du lever ett väldigt oplanerat liv, eftersom du konstant måste prioritera jobb. Varför då?

Ekonomi, du behöver jobba för att kunna klara dig ekonomiskt, det vet alla. Men att jobba utan en fast inkomst, men fortfarande ha fasta utgifter gör att du konstant har det i baktanke, hur skall jag klara mig den här månaden? Kommer det att finnas jobb, kommer jag att klara hyran och räkningarna, och diverse utgifter den här månaden?

Studier. Det var 2015 som jag valde att göra en förändring. Jag tyckte inte jag fick ut någonting av mitt nuvarande jobb, och jag valde att sikta på ett branschbyte. Jag såg alltså inte det som ett alternativ att stanna kvar. Utan jag kände att jag behöver nya utmaningar. Så jag sökte till yrkeshögskola, och blev antagen. Hösten 2015 inledde jag mina studier i Ekenäs.

Dessa tre saker har varit dom största faktorerna till att min stress utökades så mycket som den gjorde. Eftersom jag aldrig slutade på båtarna. Jag fortsatte alltså att jobba i samma takt, men nu studerade jag också samtidigt. Alltså i min situation blev det lite av en ond cirkel. Jag måste jobba för att klara det ekonomiskt, samtidigt som mitt jobb påverkar mina studier och orsakar frånvaro, men jag vill studera för att kunna inleda en ny karriärs bana med nya möjligheter.

Personligen försöker jag att inte visa det utåt när jag är stressad eller mår dåligt. För mig är stress ett ord som bara är relaterat till negativa saker. Jag tror att folk runtomkring mig har svårt att märka om jag är mår dåligt, eftersom jag försöker hålla lugnet och positiviteten uppe så långt det går. Detta kan nog också vara en väldigt negativ egenskap, eftersom detta leder till att när jag väl låter allting komma ut blir det för mycket.

Men så som jag känner min kropp och mitt psyke blir jag väldigt frånvarande när jag inombords mår dåligt. Jag är en person som tänker väldigt mycket, och är jag i en situation där jag är ledsen eller mår dåligt börjar jag analysera ännu mera. Det uppstår även koncentrationssvårigheter när jag hamnar här, och det känns som att jag verkligen inte kan hålla i alla trådar på en gång, utan bara vill släppa allting. Det är nästa steg, när jag märker problem börjar jag må dåligt inombords och detta orsakar stress. När det händer vill jag bara sopa alla problem under mattan, och inte behöva tänka på det. Så jag släpper alltså allting, och tar tag i saker och ting igen när jag känner för det.

Rent fysiskt får jag sjukt i kroppen. Jag får sjuka muskler och känner mig stel, lite som att man totalt fryser och stelnar till men det släpper såklart också när stressen har gått över. Jag kan få väldigt hård huvudvärk, och rent ut av sjukt i hela kroppen.

 

 

”folk som lider av psykisk ohälsa, folk som ger upp, svaga människor.”

 

 

Jag har alltså i flera år levt med dold stress, orsakat av diverse saker. Jag ville inte erkänna denna stress eller min psykiska ohälsa, varken för mig själv eller någon annan. För mig var folk som led av psykisk ohälsa, folk som ger upp, svaga människor.  Det enda jag kunde fokusera på konstant var att försöka vara tillräcklig, stark och fortfarande försöka leva upp till och vara den personen som folk kände mig som. Jag har alltid varit en glad och utåtriktad person, att vara ledsen och irriterad var för mig inte normalt. Men tiden gick och jag började märka förändringar i mig själva med jämna mellan rum. Jag ville allt mer vara för mig själv, jag svarade inte när folk försökte kontakta mig, och att vara på platser där det var håll i gång och mycket människor hade en gång i tiden varit det bästa jag visste, men nu var det någonting jag undvek så långt det gick. Jag ville, trots omständigheterna, ensam klara av och gå igenom detta, och komma tillbaka på fötterna, utan att behöva ta stöd eller hjälp av någon annan.

När min psykiska ohälsa var som värst påverkade det mig väldigt negativt. Jag hade väldigt mörka tankar, och såg sällan det positiva i någonting. Jag var trött och hade ingen lust att göra någonting. Allting irriterade mig och detta var inte bara jobbigt för mig själv, utan såklart påverkades även folk omkring mig.

I något skede tog detta över så pass mycket att jag till och med kände enbart rädsla gentemot mig själv, jag var livrädd för mig själv. Jag drömde mardrömmar och hade ibland svårt att skilja på drömmar och verklighet. Jag var även väldigt frånvarande i många situationer, jag levde liksom i min egen värld instängd i en bubbla och folk fick verkligen kämpa ibland för att fånga min uppmärksamhet.  Jag hade verkligen nått toppen av botten kändes det som.

Varje gång jag känner detta komma, försöker jag lugna ner mig och i huvudet sortera tankarna. Kommer stressen orsakad av småsaker försöker jag ställa mig fråga är det värt att gå igenom all den smärta och negativitet som orsakas av stress. Men ibland förekommer situationer som man tyvärr inte kan hantera, och du känner dig totalt överkörd.

Hur detta påverkar mitt beteende kan variera. Men eftersom jag lätt blir väldigt frånvarande, blir jag också väldigt svår att få kontakt med, vilket kan leda till missförstånd när det kommer till kommunikation. Mår jag riktigt dåligt blir jag väldigt lättirriterad och kan lätt agera först och tänka sen, jag säger saker jag inte menar och har en väldig attityd. Jag blir absolut inte våldsam eller aggressiv när jag är i detta tillstånd, utan oftast blir jag mer förlamad än hyper. Jag går på väldigt höga varv inombords och ibland syns det knappt utåt eller på mitt beteende.

 

 

”stressen i mitt personliga liv vet jag att kommer fortsätta, så länge jag inte gör en förändring. ”

 

 

Jag brukar skilja på personlig stress och arbetsstress. Den personliga kan ibland vara väldigt svår att hantera eftersom det är saker som jag själv måste ta tag i för att de skall ske en förändring, medan på jobbet gör jag det med inställningen “det här är bara ett jobb”. Det kan kännas stressigt om det är bråttom på jobbet, men jag vet fortfarande att dessa stressiga stunder är tillfälliga och som kommer att gå över. Medan stressen i mitt personliga liv vet jag att kommer fortsätta, så länge jag inte gör en förändring.

När jag blir stressad samlas det så mycket inom mig, att till sist så bryter det ut. Jag försöker alltid fram och tillbaka argumentera med mig själv och lösa problem och situationer på ett sätt som ja anser bäst. Men ibland känns det ändå som att man tar fel beslut, vilket gör en ännu mer frustrerad. Jag känner mig väldigt hjälplös i stressiga situationer, som tidigare skrivet blir det för mycket och jag tappar kontrollen. Den fysiska värken är också väldigt plågsam och obehaglig. Det värkar i hela kroppen från huvud till tårna, och du känner att all din energi går till att återhämta dig från denna stress, även fast du skulle behöva energin till någonting annat. Jag kan få väldigt hög puls och börjar sedan andas väldigt häftigt. Går det för långt känner jag av att en panikattack är på väg och då finns det ingenting att göra än att vänta att det går över.

 

Idag mår jag så mycket bättre. Jag får rikta tack av hela mitt hjärta till mina nära och kära som har stannat kvar och funnits där. Som fortfarande trott på mig när jag bestämt mig för att ge upp. Att leva med en person som lider av psykisk ohälsa måste vara minst lika jobbigt för omgivningen, som för personen med diagnosen, och dessa personer måste få höra hur viktiga dom är. Min andra halva är såklart den som stöttat mig mest. Alla dagar i vecka, ända sedan dag ett. Jag kallar dig min hjälte och räddare i nöden.

 

 

 

 

Bilden är tagen i Augusti 2018, när jag mådde som sämst. Vad jag vill tillägga är att psykisk ohälsa inte alltid syns utåt. Men märker du att du själv, eller någon i din omgivning inte är sig själv eller mår dåligt. Be om råd och våga söka den hjälp du behöver. Jag skämdes jätte mycket för mitt mående, och jag skämdes för att jag träffade en psykolog. 

Idag är jag så tacksam för att där fanns folk som märkte att mitt tillstånd inte var okej, och uppmanade mig att söka vård. Och du som har gått igenom liknande och känner att du vill dela med av din historia, gör det! Du har chansen att hjälpa så många andra som är vilsna där ute.

Är det någonting du undrar över eller vill fråga. Tveka inte att ta kontakt så svarar jag mer än gärna. Du kan även ta kontakt via “kontaktformuläret” om du vill vara anonym.

 

Sprid kärlek och ta hand om varandra ♡